Information
"Information är helt enkelt reduktionen av antalet förväntade möjligheter, det vill säga i grund och botten minskad osäkerhet. Detta är sant oavsett vad meddelandet säger - en signals mening är irrelevant för [Claude] Shannons teori."[1]
Information är alltså funktionellt i det att det eliminerar antalet möjligheter/alternativ till förmån för en - om man vill - högre träffsäkerhet. Det här är intressant i sig, men anledningen till att jag lade det här på minnet när jag läste artikeln (som egentligen handlar om andra saker) i Glänta var implikationen för informationens motsats: desinformation. Om information kan definieras som ovanstående, torde definitionen av desinformation på motsvarande sätt kunna uttryckas som "stegringen av antalet förväntade möjligheter, det vill säga i grund och botten ökad osäkerhet. Detta är sant oavsett vad meddelandet säger."
Slutklämmen är viktig. Desinformation behöver alltså inte vara osann för att nå sitt funktionella syfte. Ibland räcker det med en ökad komplexitet för att i sin tur nå en ökad osäkerhet. Men målet är alltid osäkerhet; tvivel; passivitet.
Den visar även på en annan, både intressant och oroväckande, aspekt: desinformation är inte nödvändigtvis en paket med felaktig eller förvirrande information - information i sig kan bli desinformativ om den förekommer i alltför stor mängd. Författaren Malte Persson berör detta i sin essä Försök till liv när han söker beskriva livets mest rudimentära form i skepnad av en cell programmerad att söka näring i sin omgivning, men "(v)rider man upp nivån av 'bakgrundsbrus' i form av slumpmässigt fördelad näring tillräckligt mycket, så blir dock cellens försök att förstå världen en belastning snarare än en tillgång. Vilket jag personligen i dessa dagar kan känna igen mig i när jag läser tidningen." (min kursivering)[2]
Informationsteknologi/överflöd
Vi har levt i ett överflöd av information åtminstone sedan Internet blev en del av de flestas vardag runt 2005, då webb 2.0 slog igenom. Webb 2.0 kännetecknas av 4 kriterier:
- Användaren ska själv kunna vara med och bidra till sajtens innehåll.
- Användaren ska kunna ha kontroll över sin information.
- Designen ska vara fyllig, interaktiv och användbar.
- Användandet av AJAX-teknologi.
Kort sagt har webb 2.0 inneburit ett informationsöverflöd likt det som drabbar Perssons cell när dess sensorer blir starkare och erbjuder fler möjliga näringskällor, men utan möjlighet att värdera eller rangordna dem utifrån näringshalt. Vi flercelliga organismer söker på liknande sätt "informationsnäring" på nätet och får av sökmotorerna (enligt deras mer eller mindre okända inprogrammerade principer) en kurerad lista över resultat. Men eftersom det inte går att lita på den kurerade listan - vare sig beträffande kvalitet eller ens sanningshalt - och då även vi har brister i vår förmåga att värdera sökträffarna, misslyckas vi för det mesta att nå en reducerad komplexitetet. Ja, såtillvida att inte upplevelsen av reducerad komplexitet i sig kan utgöra ett slags informationsproxy, förstås.
(Ironin i att jag skriver detta på min egenskapade Wikimedia-sajt undgår mig inte.)